Text: Desirée Forni

Jag heter Desirée och är ordförande för Swea Rimini. Eftersom vi i år håller i världsmötet ville jag prata lite om staden där vi kommer att vistas, Bologna. Personliga tankar bara, inga fakta eller turistinformationer. Jag känner väl till Bologna, har mitt forna ursprung där. Och så även i Rimini, där jag nu bor och där jag fött mina barn.

Jag föddes i Nacka utanför Stockholm i början av 60-talet av italienska föräldrar som hade lärt känna varandra i Sverige. Min pappa kommer från Bologna, och jag blev ”till” under  en semester i Rimini. Därav mina ursprung. Jag bodde i Sverige under hela min barndom och mina tonår, tills jag var 20 år, men varje sommar åkte jag med familjen på semester till Italien. Mina farföräldrar bodde i en liten ort på landsorten ett par mil utanför Bologna, ”nella bassa” säger man i Bologna, dvs ”den låga” , Padana slätten. Och platt är det ju, minst sagt. Det var kul att cykla, inte en enda uppförsbacke. Och jag minns hettan, Bologna (tillsammans med Florens och Bolzano) är Italiens varmaste stad. Den liggger i en dal med berg omkring så att luften i princip inte cirkulerar. Jag minns lantbruket, frukten, meloner och vattenmeloner som man åt under dagens alla tidpunkter.

Jag lämnade Sverige när jag var 20, tillbringade ett år som au-pair i södra Frankrike, och sedan flyttade jag till Bologna. Min mormor bodde i Varese, i närheten av Milano. Där hade jag också släkt och vänner och möjligheter till jobb, men jag ville till Bologna. Om det är någon stad jag känner att jag tillhör i Italien så är det Bologna. Jag stortrivs och älskar Rimini – jag älskar havet, nattlivet, strandlivet etc., men Bologna är en annan sak. Bologna är en ”öppen” stad, med öppna människor. Mentaliteten liknar mera den nordiska och de ligger ”före” i många saker som jag inte tar upp här… Det är en lagom stor stad, centrumet är fint och inte så stort. Man går runt hela centrum till fots i princip. Bakom den ståtliga Piazza Maggiore med kyrkan San Petronio  (Italiens fjärde största kyrka och sjätte i Europa)  finns alla småvägar med affärer som är som små hål i väggarna med bänkar med varor på gatorna (givetvis kör inte bilar där).

Helt underbart att promenera där på dagarna. På kvällarna när affärerna har stängt känns det inte som om det är samma plats. De 2 tornen missar man ju inte, de syns ju lite överallt, man kan gå upp i dem, men det är jobbigt (ingen hiss förstås) och titta och beskåda Bologna uppifrån.

Bologna kallas ofta ”la rossa” (den röda). Främst för att staden alltid har varit ”röd” politiskt sett, men även för att när man ser den uppifrån är den alldeles röd p.g. a. alla röda tak.

Mitt i centrum, längs Via Augusto Righi, finns en trälucka som man kan öppna ochdärigenom ser man en vattenkanal, vilket man knappast väntar sig. Denna såg jag första gången efter 5-6 år som jag bodde i staden. Jag blev djupt imponerad.

Bologna kallas också ”la grassa” (den tjocka). Detta p.g.a. det goda köket. Köttfärssås sägs ju ha sitt ursprung i Bologna, alla städer i Italian säger ju föstås att det är deras ”uppfinning”, men varför kallas det ”Bolognaise” runt om i väldens (fast spaghetti med köttfässås är något man i princip aldrig äter i Italien, tagliatelle ska det vara om det ska vara lång pasta). Men tortellini är ju utan  tvekan från Bologna. Och jag försäkrar att hemmagjorda tortellini i hemmagjord hönsbuljong är bland det godaste man kan äta. Min svenska pojkvän från tonåren minns dem fortfarande efter 30 år… (kanske är det dem han saknar mest efter mitt avsked).

Bologna är en ”ung stad”. Ett av Italiens största Univeristet, och Väst världens äldsta (sägs att det grundades år 1088), ligger i Bologna så staden är full av ungdomar och lokaler.

Ja, detta var bara några av mina tankar och erfarenheter av denna vackra stad, där jag bodde i 10 år innan jag flyttade till Rimini, och dit jag återvänder med jämna  mellanrum.  Hoppas ni kommer att trivas och tycka om den ni med. Ni får väl berätta vad ni tycker efter världsmötet.